Suuk hund

Suuk hund

Efter nio promenader i nattens storm (på tio timmar!) är jag helt slut. Med tanke på att jag körde systerson Anton till Skavsta med revälj halv fem igår så kan vi börja använda ordet "sömnskuld" här. Hade jag varit ute och festat hade jag ju fått skylla mig själv...

Sitter här (med en utmattad hund på varje sida i kökssoffan) och funderar över hur folk egentligen klarar att ha sjuk hund och jobba samtidigt. Ja, jag vet att vi haft flera sjuka hundar och jobbat samtidigt så på något sätt måste det ju funka "with a little help from my friends (aka flickorna)".

Men om man tar denna vecka som exempel så lämnade jag in Otto hos veterinären i Stockholm kl 7.30 på tisdagmorgonen. Hemma runt 16 = en arbetsdag borta. Medicin och mat jämt fördelt i tiden, fyra gånger om dagen. En halvtimmes massage för att försöka hålla ryggraden under kontroll. Extra promenader nu eftersom cortisonet ger ökad törst och därmed ökat promenadbehov. Åsså ovanpå detta, nästan ingen nattsömn. Och nu har detta hållit på typ halva Ottos liv.

Å andra sidan får man komma ihåg att gul hund ändå är glad mellan varven. Han "dödade" min toffel innan senaste promenaden och överfaller gärna sin bror när chansen ges.

Frimärkssamling istället, någon?

Draken

Ån är densamma, hundarna likaså. Världens bästa flickor var på besök i helgen och bilden är tagen på morgonpromenaden. Lägg märke till Q som oroar sig för att bli kidnappad av de där långbeningarna.

Idag var det halt, mycket halt eftersom det kom lite snö igår kväll. Särskilt runt ån blir det halt. Där gick vi i godan ro vår morgonpromenad när Q fick syn på en ekorre. Att ekorren var på andra sidan ån var bara en oviktig detalj. Min vänlige blå förvandlades till en drake, en dräpare, tillika mistlur och var beredd till varje ansträngning för att nå sitt tänkta byte. Otto fattade ingenting men var beredd att understödja allt.

Föreställ er scenen, en stackars matte utan broddar, ett vilddjur och en gul assistent samt en ekorre som snabbt skuttat hem till sig, lååångt från ån. Det tog en stund innan Q hittade en stand-in för ekorren men med lite god vilja kanske en koltrast kan gå nästan lika bra?

Vegohunden

Morgonpromenad på disigt Lidingö. Vädret passar humöret idag...

Idag har vi haft en lååång och ansträngande dag, får man säga. Den började alldeles för tidigt med Ellen hemma hos mina föräldrar. Föräldrarna överlät sina sängar till oss, de kryssar i Karibien och sover därför i koj för närvarande.

Halv åtta var vi på Södra Djursjukhuset och lämnade in Otto för gastro- och enteroskopi. Alltid lika jobbigt att lämna in sin hund, även om man är så gott som säker på att få hämta h*n snart.

Q och jag tröstade oss med en lååång promenad runt Fågelöudde och Södergarn, mina gamla barndomstrakter på Lidingö. Eftersom Otto bara får gå max 30 minuter i taget och jag inte vill lämna honom alldeles ensam hemma, blir det inte varje dag som Q får springa av sig ordentligt. Tror vi uppskattade det lika mycket båda två! Han är verkligen duktig på att gå lös och visar tydligt att han gillar att vara mattes enda hund.

Klockan två fick vi hämta en lite vinglig Otto hos veterinären. De hade inte hittat något oväntat och det är nog skönt. Vi får vänta en månad på återbesök och svaren på de vävnadsprover veterinären tagit. Då hoppas jag få reda på om hans maginflammation kommer att läka ut så småningom eller om det blir cortison resten av livet. Under tiden är det vegomat, magsårsmedicin och cortison som gäller.

Stackars Otto är både jättetrött och jättehungrig men har bara fått en matsked uppblött mat. Den lyckliga (?) gulingen får ytterligare en matsked innan sängdags. Imorgon börjar vi byta ut maten.

Inget inplanerat förrän på fredag, när världens bästa Anita kommer hit med Knota på expeschon. Man måste alltid ha något att se fram emot :)

Sybloggen!

Idag förvandlar jag hundbloggen till syblogg. Nu när jag har gott om tid är det roligt att göra sånt som aldrig blir av annars. Greta önskade sig en ryggsäck:

Se så glad Greta blev :) Botten i svart bävernlon och en innerficka med blixtlås. Plats för en A4-pärm.

Det som ser ut som en kant är handtaget. Ibland har man ju inte ryggsäcken på ryggen...

Detaljbild av ytterfickan med bälgveck och knapp med snörknäppning.

Nu har jag tagit fram en prototyp till ett täcke med korta "framärmar" och blixtlås i ryggen. Q vill ha det varmt. Det täcket ska jag sy med utsida av reflextyg (har köpt en väst från Rusta att slakta). Efter det ska jag sy ett täcke med inbyggd sele. Oj, så kul jag har :)

Shiiiit också

Nagga, nagga på storebror.

Packade och åkte till Stockholm. Räknade snabbt ut att dryga åtta mil till djursjukhuset och vara där 7.15 var ingen bra kombo med mörker och halka. Däremot lät en trevlig utflykt till Mamma och Pappa och två mil till djursjukhuset som en mycket bra idé. Kombinera nöje med nytta och nytta, liksom.

Otto fastande. Gastroskopi kräver en alldeles tom mage. Glada skuttar de in till M'n'M och innan jag kommit ur kläderna står den olyckan och smakar på systerhunden Selmas mat. Jälla schiiit är det minsta man kan säga då. Ringde till veterinären men de sa absolut nej - dels kan mat, även om aldrig så lite, förstöra "utsikten" (insikten?) och dels kan mat i magen ge andra problem när man börjar rota runt.

Å, som jag väntat på att komma iväg. Faktiskt räknat dagar och timmar. Dels är det förstås synd om Otto som har så ont och dels är det synd om oss som oroar oss och om mig, som inte får sova på nätterna. Vill få cortison, dietmat och allt det andra som behövs för att få ordning på den lilla gule.

Där satt jag och var så ledsen, så ledsen. De skulle ringa under veckan och ge oss en ny tid, jag fick inte ringa själv. Räknade snabbt ut hur lång tid det skulle ta innan Otto får en ny chans. Då, klockan sju på kvällen ringer det, från Södra Djursjukhuset. De undrade om vi kunde nästa tisdag. Klart vi kunde!

Så nu är det bara en vecka att räkna ner och det måste ju gå.

Det kom ett mail...

...från finaste Ellen som lyckats fånga Otto i julstöket:

Tack Ellen! Det är ju så det ska se ut när man är whippet :)

Veckans serie

Det börjar bra. Otto är nöjd för han har lyckats dra ner lite av bästa filten. Ni vet, den som inte är till hundar utan bara till människor...

Mmmm, så skönt.

Q, helt uppjagad: bädda, bädda. Min filt! Otto inser att något är på G.

Ärligt talat, det här var inte så lyckat för någon.

Nä, Q vill ha täcke överallt och Otto ser ut att inte vilja ligga i uppförsbacke.

En stund senare är lugnet återställt. Klart matte hjälper hundar i nöd :)